Bröstcancerförbundet 2

Några dagar senare ligger jag livrädd på britsen och en manlig läkare undersöker mig med ultraljud och tar biopsi i bröst och armhåla. Den 6 februari får jag det chockartade och tunga beskedet att jag har cancer… bröstcancer.

Jag som kände mig fullt frisk och mitt i livet hade drabbats av en snabbväxande och elakartad bröstcancer med två tumörer i vänster bröst som spridit sig vidare till lymfkörtlarna under vänster armhåla.

Tiden inför operationen är tumultartad. Jag har fullständig panik. Tänk om jag hade vetat hur snabbt livet kan förändras, hur fullständig panik, oro, dödsångest, mardrömmar, ensamhet och uppgivenhet väntade. Dessutom mitt i en pandemi. Det blev många provtagningar och veckovisa omläggningar av Picc-linen i armen.

I mars fick jag min första dos cellgifter. De första doserna var hyfsat lindriga, men de sista slog ut mig fullständigt. Jag blev inlagd på sjukhus och var så pass dålig att jag allvarligt började fundera på om jag någonsin skulle komma hem igen till mina söner.

Efter cellgifterna fick jag tid att återhämta mig i några veckor inför strålbehandling i trettio dagar. Mitt i allt detta får jag också besked om att jag har lätt att få blodproppar och att läkare måste utreda kommande antihormonell behandling. Jag får ett annat piller än tänkt och en obehaglig Zoladex-spruta innehållande en ampull som skjuts in under skinnet på magen varje månad i minst 5 år.

När jag tittar tillbaka så inser jag att cellgifterna tog hårt fysiskt och strålningen var psykiskt jobbigt. Numera mår jag dåligt bara jag känner lukten av sjukhus.

Trots den tuffa behandlingen jag hade hela tiden fokus framåt. I nästa inlägg ska ni få ta del av mitt upplägg och mina reflektioner för att nå målet.

Vi ses// Camilla