Februari 2020 och en helt vanlig rutinkontroll mer känt som mammografi, hade känt en hård knöl i vänster armhåla men lugnade mig med att jag hade varit förkyld innan så det kunde ju vara därför någon lymfkörtel blivit svullen. Men endast några timmar senare ringer telefonen och det är från sjukhuset… – Camilla vi vill träffa dig igen och göra en ny undersökning, sagt och gjort några dagar senare ligger jag livrädd på britsen och en manlig läkare undersöker mig med ultraljud och tar biopsi i bröst och armhåla. Där och då den 6 februari får jag det chockartade och tunga beskedet att jag har cancer… bröstcancer.

Jag som känner mig fullt frisk och mitt i livet, det kommer att visa sig att jag har fått en snabbväxande och elakartade bröstcancer med två tumörer i vänster bröst som spridit sig vidare till lymfkörtlarna under vänster armhåla.

Operation, frustration och en fullständig panik går jag tillmötes 20 februari, ensam och lyckligt ovetande om vad som komma skall ett antal månader framåt. Tänk om jag hade vetat vad jag vet idag om hur snabbt livet kan ändras, vilken fullständig panik, ångest, oro, dödsångest, mardrömmar, ledsamhet, ensamhet och uppgivenhet som väntade mitt i en pandemi. Många provtagningar och varje vecka omläggning av Picc-linen i armen som är en infart för cellgifterna att komma in i min kropp via en stor ven.

Mars månad och jag får min första dos cellgifter, detta följt av 5 doser till med tre veckors mellanrum som når fram till juli då jag får min 6.e och sista dos. Dom första 2 doserna var hyfsat lindriga mot mig och mitt mående men dom andra 4 doserna slog ut mig fullständigt, som jag uttryckte mig när någon frågade om mitt mående  –jag har varit nere på botten och vänt några gånger men kravlat mig upp igen. Efter midsommar blir jag inlagd och är så pass dålig att jag börjar fundera på om jag någonsin kommer att få komma hem igen.

Sista cellgiftsdosen får jag 7 juli och därefter får jag några veckor att återhämta mig på innan nästa behandling ska börja, 11 augusti påbörjar jag strålning som kommer att vara varje dag i 30 dagar. Mitt i allt detta får jag besked om att jag även har lätt att få blodproppar och läkare måste då se över kommande behandling som ska vara 5 år i pillerform, det visar sig att jag får ett annat piller än tänkt och en för mig obehaglig spruta innehållande en ampull som skjuts in under skinnet på magen varje månad i 5 år. När jag tittar tillbaka så kan jag bara inse att cellgifterna tog hårt fysiskt och strålningen var psykiskt jobbigt, jag kan bara må dåligt över att känna sjukhuslukten numera.

Tur ändå att det är Camilla som ni läser om, mitt i allt detta tar jag ändå fram det lilla positiva mitt i allt och lever på de, tog mig själv i kragen och gjorde det bästa av situationen och det har hjälpt mig massor i svåra stunder. Gjorde delmål att fokusera på… var öppen och ärlig och delade med mig av min resa på sociala medier till alla som ville följa mig, om ni visste vad kärlek jag fått under cancerresan av alla mina nära, kära, vänner och arbetskamrater, även om jag inte fått träffa någon i pandemitider så har dem funnits på min axel och hejat på mig allihop på avstånd. Mina underbara söner Emil & Kid har även funnits vid min sida, aldrig lätt att vara ensamstående mamma och galet tufft att se sin mamma så dålig men tillsammans är man starka.

Jag har lärt mig att livet kan vända på en femöring, ta aldrig nått för givet och visst kan livet vara grymt orättvist ibland. Cancern drabbar inte bara den som får sjukdomen, den drabbar alla runt omkring. För mig har det hjälpt att ta fram positivitet, envishet, et tjockt pannben och att ha underbara medmänniskor med mig på resan. Resan är lååångt ifrån slut här… Jag är stolt över mig själv och min prestation och nu ska jag ge mig på att bekämpa bröstcancer fast genom välgörenhet, följ nu med mig och mitt Team på del nr 2 av resan tur/retur till livet.

//Camilla